IcyElement

Jag ska berätta en historia om en vanlig kille.

"Nästan hela året då han var 18 är som en dimma. Det är inte mycket han kommer ihåg. Pskologer sa att det va för att han var deprimerad. Det var han också. Han mådde inte speciellt bra under den tiden. Det hade tydligen börjat några år innan. Det märkte han väl lite själv, men alla har ju sina dåliga perioder.
En dag på en fest så tog han en överdos med piller blandat med mycket alkohol. Någon ringde hans föräldrar och sedan en ambulans. Han åkte in på sjukhuset och fick ligga där hela natten. En kompis till honom hade följt med in till akuten och var där hela natten. Det är han väldigt tacksam över.
Dagen efter var egentligen det ända han kände skam. Över det han hade gjort. Speciellt kände han skam mot sina föräldrar. Han skämdes så mycket att han knappt vågade se dom i ögonen mer. Det gjorde att han blev ännu mer deppig. Han började dricka mer alkohol och ta droger ibland.

Alkoholen gjorde allt värre, medans drogerna kändes som en befrielse. Ända tills ruset avtog. Under några veckor drack han flera liter sprit. Ca: 2liter vodka i veckan. Under en vecka så var han konstant hög och/eller full. Som tur blev han inte beroende av det. Föräldrarna var där för honom, men han var väldigt duktig på att vara hemma hos just den förälder som inte var hemma, så ingen märkte något.
En dag när han var ute och drack, fick han som vanligt i sig för mycket. När han kom hem gjorde han om samma misstag och tog en överdos med piller och alkohol. Hans mamma kom in i rummet just när han hade fått i sig nästan alla tabletter. Sen fick han en blackout. Efter åt hade hans mamma berättat att killen hade gråtande sagt att han inte orkade leva längre och bad henne att ge honom resten av tabletterna så han kunde få dö nångång.

Han vaknade upp någon timme senare på en madrass på sjukhuset. Båda hans föäldrar var där och en läkare. Han kommer inte riktigt ihåg allt som sades. Men vet att han hade erkänt att han hade tagit droger. Föräldrarna blev inte arga eller sura. Jag tror att dom fick dåligt samvete. Dom blev nog inte ens besvikna på honom. Utan på sig själva. Även fast det inte var deras fel. Och en än gång kände han skammen. Ännu värre denna gång eftersom hade hade sagt att han brukade ta droger.
Han fick sitta på en psykmottagining i ca 1 vecka. Det var det värsta han hade varit med om.

Det var först när han var 19 som allt blev riktigt bra. Han träffade en underbar tjej som fick honom att må bättre än någonsin. Han är 21 och dom är fortfarande tillsammans och han älskar henne så extremt mycket. Och det har inte gått över alls."

Jag vet inte riktigt vad poängen är med denna historia. Men jag kände bara för att berätta den.

Jag hör ibland att folk som tar självmord är fega. Och jag tycker det är fel att säga så. Dom som gör det eller i alla fall fösöker göra det tänker att alla andra får det bättre om han eller hon försvinner.
Har man inte vart i den situationen så har man ingen aning hur det känns.

Jag tänkte berätta om en grej jag hörde idag också. Men jag skippar det för det är en ganska vidrig sak som min bror berättade. Han pluggar för att bli polis. Men det är ingen trevlig sak att höra.

Nuff Said//Markus